Mitt namn är Priya och jag brukade tro att de största utmaningarna i livet var de små, vardagliga striderna.
Vad jag inte visste var att allt skulle förändras på en enda kväll.
Allt började med ett telefonsamtal från min mamma.
Hon hade bjudit in mig till vad hon kallade en “vänlig middag” hemma hos familjevänner.
Inget ovanligt med det – mina föräldrar höll ofta sammankomster med människor de var nära vänner med.
Men jag borde ha vetat att något var fel när min mamma insisterade på att jag skulle ha på mig en fin klänning och “se mitt bästa ut”.
Jag avfärdade det och tänkte att hon bara var sig själv.
Men när jag körde till deras hus den kvällen, hade jag en konstig känsla i magen som jag inte kunde skaka av mig.
När jag kom fram blev jag mött med varma leenden, men atmosfären kändes annorlunda.
Det vanliga småpratet, de bekanta ansiktena, var där, men det fanns en spänd energi i luften.
Min mamma och pappa var ovanligt tysta och bytte menande blickar med varandra.
Jag ignorerade det och tänkte att jag överanalyserade allt.
Sen såg jag honom.
Arjun.
En man jag hade känt i flera år, en familjevän som var ungefär i min ålder.
Han hade alltid varit artig och respektfull, men vi hade aldrig varit nära.
Vi hade haft några ytliga samtal genom åren, men det var inget mer än så.
Jag tänkte inte mycket på honom – förrän den kvällen.
Så fort våra blickar möttes, förändrades något.
Hans ansiktsuttryck var neutralt, men det fanns en spänning i hans hållning, som om han väntade på något.
“Priya, kom och sätt dig vid bordet”, ropade min mamma, hennes röst var för ivrig.
När jag satte mig ner, lade jag märke till de andra runt bordet: mina föräldrar, Arjuns föräldrar och några avlägsna släktingar som jag knappt kände.
Alla verkade le, men det kändes påtvingat.
Jag kunde inte sätta fingret på vad det var, men jag kände att jag blev iakttagen.
Middagen fortsatte som förväntat, med småprat och artigheter.
Jag försökte fokusera på maten och ignorera den växande känslan i bakhuvudet.
Men då talade min mamma, hennes röst märkligt lugn.
“Priya”, började hon, “Du har varit så upptagen med jobbet och allt.
Du måste börja tänka på framtiden.
En kvinna som du bör inte vänta för länge.”
Jag såg på henne, förvånad.
“Vad menar du?”
Innan jag hann svara, kom min pappa in i samtalet, hans röst fast men kärleksfull.
“Vi tycker att det är dags för dig att slå dig ner.
Du har jobbat hårt, och nu är det dags att fokusera på det som verkligen betyder något.”
Jag kände hur en knut bildades i min mage.
“Slå dig ner? Vad pratar du om?”
Min mamma vände sig till Arjuns föräldrar, och de nickade båda i samförstånd.
“Vi har pratat”, fortsatte min pappa, “och vi tror att du och Arjun skulle passa utmärkt tillsammans.”
Jag stelnade.
Mitt hjärta stannade och min mage sjönk.
Det kändes som att rummet snurrade runt mig.
“Vad?” sa jag, min röst skakig.
“Vad menar du? Jag vet inte ens vad du pratar om.”
Arjuns föräldrar log artigt, som om det här var det mest normala i världen.
Arjun hade också ett svagt leende på sitt ansikte, men det var något i hans ögon – en blandning av förväntan och något mörkare som jag inte kunde förstå.
“Priya, älskling”, sa min mamma mjukt, “Vi tycker att det är rätt tid för er att gifta er.
Ni har känt varandra i många år och det känns bara rätt.”
Mitt huvud snurrade.
Vad hände här? Det här var inte bara en middag.
Det var en fälla.
Ett arrangerat äktenskap, med Arjun.
Insikten träffade mig som en hammare.
De hade planerat hela detta, och jag hade gått rakt in i deras fälla.
Jag vände mig mot Arjun, letade efter någon form av förståelse, ett tecken på att han också var lika förvånad som jag.
Men det fanns inget.
Hans ansiktsuttryck var lugnt, kontrollerat, som om det här bara var ett vanligt samtal.
Det var som om han hade känt till den här planen hela tiden.
“Priya”, sa Arjun, hans röst stadig men fast, “Jag vet att det här kanske är oväntat, men det är för det bästa.
Våra familjer har alltid varit nära, och jag respekterar dina föräldrars önskningar.
Det här kan vara en bra framtid för oss båda.”
Orden träffade mig som en örfil.
Jag stirrade på honom, förvirrad, arg, förrådd.
“Du visste om detta?” frågade jag, min röst höjdes.
Han rörde sig inte.
“Ja”, svarade han enkelt.
Mitt huvud snurrade.
Mina föräldrar, som jag litade på, hade fattat det här beslutet för mig.
De hade arrangerat mitt liv utan att ens fråga mig.
Det här var inte det liv jag hade föreställt mig.
Jag var inte redo för detta.
Jag ville inte gifta mig med någon jag inte kände, någon som aldrig hade varit mer än en ytlig bekant.
“Jag kan inte göra detta”, sa jag och reste mig snabbt.
“Jag vill inte gifta mig med Arjun.
Det här är inte mitt val.
Det här är inte vad jag vill.”
Rummet blev tyst.
Mina föräldrar bytte en blick, men ingen av dem sa något.
Arjun satt kvar, hans blick stadig, men jag kunde se besvikelsen i hans ögon.
“Priya, snälla var inte upprörd”, sa min mamma, hennes röst fylld av oro.
“Vi vill bara det bästa för dig.
Det här är ett bra val.
Arjun är en respektabel man, och detta äktenskap kommer att föra oss alla närmare varandra.
Du behöver inte tänka så mycket på det här.”
Jag skakade, mina känslor var en virvelvind av ilska och vantro.
“Jag behöver inte att ni bestämmer över mitt liv”, sa jag, min röst darrande.
“Det här är mitt liv.
Jag kommer att välja vem jag gifter mig med, inte ni.”
Jag såg frustrationen växa på min pappas ansikte.
“Du förstår inte, Priya.
Så här gör man.
Du behöver inte älska honom direkt.
Kärleken kommer senare.”
“Nej”, sa jag, min röst brast.
“Jag är ingen bricka i något arrangemang.
Jag kommer inte gifta mig med någon bara för att det är bekvämt för er.
Det kommer jag inte.”
Jag vände mig om och stormade ut ur huset, mitt hjärta rusande, mitt huvud fylld med insikten om att allt jag trott att jag visste om min framtid hade tagits ifrån mig på en enda kväll.
När jag körde hem pressade kvällens händelser ner mig.
Mina föräldrar, som alltid hade sagt till mig att följa mitt hjärta, hade precis försökt tvinga mig in i ett äktenskap som jag inte ville ha.
De hade planerat min framtid utan att konsultera mig, och jag var tvungen att plocka upp bitarna av ett liv som inte längre kändes som mitt.
Vad som hände den kvällen förändrade mitt liv för alltid.
Jag hade alltid trott att jag hade kontroll över mina val, men den middagen visade mig hur mycket av mitt liv som dikterades av andra.
Jag var tvungen att hitta min röst och återta min framtid.
Och det var en kamp jag var fast besluten att vinna.