Jag har alltid älskat min födelsedag.
Det var den enda dagen på året då jag verkligen kände mig speciell, omgiven av de människor jag brydde mig mest om.
I år skulle jag fylla 27, och min pojkvän Ethan hade lovat att göra dagen oförglömlig.
Vi hade varit tillsammans i nästan två år, och även om allt inte alltid var perfekt, trodde jag att vi hade en stark relation.
Ethan var charmig och omtänksam – åtminstone var det vad jag alltid intalat mig själv.
Mina vänner och min familj samlades i min lägenhet för att fira.
Skratt fyllde rummet när jag öppnade presenter – parfym från min bästa vän, en mysig tröja från min syster, ett vackert handgjort ljus från min mamma.
Till sist räckte Ethan mig ett prydligt inslaget paket.
“Den här är från mig”, sa han med ett leende.
Mitt hjärta bultade av förväntan.
Jag hade ingen aning om vad det kunde vara, men eftersom det var från Ethan så måste det vara något speciellt.
Kanske ett smycke? En sentimental present?
Jag rev försiktigt av pappret, lyfte på locket och tog upp innehållet.
Ett gymkort.
Och under det – en mapp med en personlig kostplan och ett schema för ett viktminskningsprogram.
Mitt hjärta stannade.
I ett ögonblick kunde jag inte röra mig.
Kunde inte andas.
Rummet omkring mig blev suddigt, och ljudet av skratt och konversationer försvann bort i ett avlägset brus.
Jag svalde hårt och tvingade mig själv att titta upp på Ethan.
Han såg förväntansfull ut, som om han trodde att jag skulle hoppa upp och krama honom.
“Du… du gav mig ett gymkort?” Min röst var knappt mer än en viskning.
“Och en kostplan!” lade Ethan till entusiastiskt.
“Jag tänkte att du skulle älska det.
Det är ett komplett paket för livsstilsförändring.
Du har ju pratat om att du vill bli hälsosammare, så jag tänkte att det här kunde hjälpa.
Och, du vet…” Han ryckte lite generat på axlarna.
“Det är en bra möjlighet för oss båda att komma i form.”
Min mage knöt sig.
Hade jag någonsin sagt rakt ut att jag ville ha det här?
Visst, jag hade nämnt att jag känt mig trött på sistone, kanske till och med skämtat om att jag ätit för mycket godis – men hade jag någonsin bett om ett “livsstilsförändringspaket” som födelsedagspresent?
Tystnaden i rummet var kvävande.
Några av mina vänner utbytte obekväma blickar.
Min syster skruvade på sig där hon satt.
“Wow”, sa jag till sist och lade ner pappren.
“Så du tycker att jag behöver det här?”
Ethan skrattade lite, som för att lätta på stämningen.
“Det är bara lite motivation, älskling.
Jag vet att du kämpat med vikten, och jag ville stötta dig.”
Min hals snörptes åt.
Kämpat med vikten? Visst, jag var inte den smalaste kvinnan i världen, men jag hade aldrig sett mig själv som någon som “kämpade”.
Hade han alltid sett mig så?
Jag tvingade fram ett leende och nickade, även om mitt hjärta värkte inombords.
“Tack”, mumlade jag och reste mig upp.
“Jag behöver en minut.”
Jag gick snabbt in i mitt sovrum och stängde dörren bakom mig.
Först då tillät jag tårarna att komma.
Hur kunde han tro att det här var en lämplig present?
Det var ingen omtänksam gest – det var ett tydligt budskap.
En bekräftelse på något jag innerst inne hade fruktat: att Ethan inte älskade mig som jag var.
Ett mjukt knackande avbröt mina tankar.
Det var min syster, Leila.
“Mira?”
“Kom in.”
Leila gled in i rummet, ansiktet fullt av oro.
“Är du okej?”
Jag suckade djupt.
“Jag vet inte.
Överreagerar jag?”
Leila satte sig bredvid mig.
“Nej.
En födelsedagspresent ska få dig att känna dig älskad – inte skamsen.”
Jag torkade bort tårarna.
“Kanske menade han väl.”
“Kanske”, sa Leila försiktigt.
“Men även om han gjorde det, så var sättet han gjorde det på fel.
Du förtjänar någon som får dig att känna dig vacker – precis som du är.”
Jag lät hennes ord sjunka in.
Jag hade lagt så mycket tid på att övertyga mig själv om att Ethan var rätt man för mig.
Men om han verkligen älskade mig – skulle han då ha gjort så här?
Festen tog slut tidigare än planerat.
Den natten, när jag låg i sängen, insåg jag den sanning jag hade försökt undvika: Ethan såg mig inte.
Inte på riktigt.
Och om jag stannade hos honom, skulle jag alltid undra om jag någonsin var “tillräcklig” i hans ögon.
Nästa morgon tog jag ett beslut.
När Ethan ringde, mötte jag honom för en kaffe och gjorde slut, lugnt och sansat.
Han blev chockad och sa att han bara hade velat hjälpa.
Men jag behövde inte den sortens hjälp.
Jag behövde någon som älskade mig för den jag var – inte för den de ville att jag skulle bli.
Och så, dagen efter min födelsedag, gav jag mig själv den finaste presenten av alla – självrespekt.