Allt började plötsligt — min lilla dotter Lizočka blev sjuk.
Hon var bara nio månader gammal, och plötsligt steg hennes feber kraftigt, hon började kräkas och fick diarré.
Jag fick panik — jag är 23 år, en ung mamma utan nästan någon erfarenhet i sådana situationer.
Och Sasha, min man, satt som vanligt hemma vid datorn, drack öl och spelade sina älskade ”tankspel”.
— Sasha, Liza mår dåligt, titta till henne! — ropade jag medan jag försökte vagga det gråtande barnet.
— Kom igen, kanske får hon tänder? — kastade han ur sig utan att ta blicken från skärmen.
— Ge henne något, det går nog över.
Jag suckade.
Det var meningslöst att bråka med honom.
Efter ett tag insåg jag: om jag inte agerar blir det bara värre.
När det blev tydligt att febern inte gick ner och Liza blev slö och slutade reagera, ringde jag själv efter ambulans.
Läkarna kom snabbt, undersökte babyn och sa kort:
— Rotavirus.
Omedelbar sjukhusvistelse.
— Sasha, gör dig redo, vi åker! — ropade jag medan sjukvårdarna förberedde dottern för transport.
— Men jag… jag jobbar ju imorgon, — mumlade han utan att resa sig från stolen.
— Du klarar det, verkligen.
Jag tittade på honom — hans ölburk, den flimrande skärmen, hans avslappnade hållning — och sa inget.
Jag vände mig bara om och följde efter ambulansen.
Just då brydde jag mig bara om Liza.
Hans likgiltighet kunde vänta.
På sjukhuset skickades vi till infektionsavdelningen.
Liza grät oavbrutet, jag sprang mellan läkare, dropp och tester, försökte finnas där och lugna henne.
Natten gick som i dimma: jag sov nästan inte, höll min dotter i famnen tills hon, utmattad, somnade vid gryningen.
Och så kom morgonen.
Min födelsedag.
Precis klockan åtta ringde telefonen.
Det var Sasha.
För ett ögonblick kändes det bättre — kanske skulle han åtminstone gratulera ordentligt, fråga hur Liza mår?
Men istället hörde jag:
— Grattis, gamla kärring! — skrattade han.
— Hur går det där borta? Ligger ni fortfarande ner?
Jag stelnade till.
”Gamla kärring”? Jag är bara 23.
Jag sitter i ett sjukhusrum, min dotter har rotavirus, jag har inte sovit en blund hela natten, och han skämtar?
— Sasha, menar du allvar? — min röst darrade förtvivlat.
— Liza får dropp, jag har inte sovit en sekund inatt.
Kanske kan du åtminstone fråga hur hon mår?
— Åh, sluta nu, — avfärdade han.
— Ni är ju på sjukhuset, läkarna tar hand om det.
Jag ringer bara för att gratulera.
Kan man inte skoja längre?
— Nej, — svarade jag skarpt.
— Det är inte roligt.
Kommer du ens hit? Eller åtminstone ta med lite mat? Vi har ingenting här, inte ens vatten.
— Jag får se, — mumlade han.
— Okej, jag måste gå, har saker att göra.
Och la på.
Inte ett ord om kärlek, inte ens ett enkelt ”håll ut”, inte ens ”grattis på födelsedagen”.
Jag satt med telefonen i handen och kände något gå sönder inom mig.
Men då visste jag inte att det bara var början.
Några timmar senare ringde min svärmor — Tamara Ivanovna.
Jag försökte alltid visa henne respekt, även om hennes ständiga råd och inblandning i vårt liv ofta gjorde mig frustrerad.
Jag trodde hon åtminstone skulle stötta mig nu, säga något uppmuntrande.
— Anja, grattis på födelsedagen, älskling! — började hon glatt.
— Hur är det med er? Är lilla Lizočka vid liv och välmående?
— Tamara Ivanovna, Liza får dropp, — svarade jag trött.
— Rotavirus, svår uttorkning.
Jag är ensam här, Sasha har inte ens kommit.
— Åh, vad börjar du på igen? — fräste hon.
— Sasha är en man, det är svårt för honom.
Han jobbar, han är trött.
Du vet ju hur män är — de behöver vila.
Jag blev mållös.
Vila? Han sitter hemma och spelar spel medan jag är ensam här!
— Tamara Ivanovna, han jobbar inte, han spelar tankspel, — orkade jag säga.
— Och han har inte ens frågat hur Liza mår.
Är det normalt?
— Anja, överdriv inte, — avfärdade hon igen.
— Alla män är sådana.
Min man gick också ut när han var ung, och vi klarade oss.
Och Sasha… ja, han är inte mycket att hurra för, men du får finna dig i det.
Förresten, vi hittar någon åt dig också sen.
Oroa dig inte!
Jag höll på att tappa telefonen.
Vad?! Nu blir jag officiellt tillsagd att acceptera otrohet?!
— Tamara Ivanovna, menar du allvar? — pressade jag fram.
— Du föreslår att jag…
— Anja, spela inte helgon, — skrattade hon.
— Så lever alla.
Män går bakom ryggen på sina fruar, och fruarna står ut.
Och sen, när barnen blivit större, hittar du någon du också.
Så är livet, flicka lilla.
Tyst lade jag på.
Mitt hjärta bultade, huvudet snurrade.
Vad händer? Är det normalt att blunda för otrohet och se det som en del av familjelivet?
Dagarna på sjukhuset drog ut på tiden, men Liza blev bättre.
Vi flyttades till ett vanligt rum och jag slappnade lite.
Men ju mer jag såg på Sasha, desto mindre förstod jag vem han var för mig nu.
Han slutade nästan ringa.
Ibland ringde han en gång om dagen, tydligt irriterad:
— Hur är det där borta? Ska ni snart skrivas ut?
Utan värme, utan engagemang.
En dag skrev en vän — Katja.
Vi hade varit vänner sedan skolan, litade på varandra som systrar.
Hon kom ofta hem till oss, lekte med Liza, hjälpte till när det behövdes.
Hon var alltid där för oss.
Hennes meddelande var kort: ”Anja, vi måste prata.
Det gäller Sasha.”
Mitt hjärta snörptes.
Jag förstod direkt att något hade hänt.
Jag ringde upp.
— Katja, vad har hänt? — frågade jag och försökte hålla rösten jämn.
— Anja, jag vet inte hur jag ska säga det… — tvekade hon.
— Medan du är på sjukhuset, träffar Sasha… han träffar Nastja.
— Vilken Nastja? — frågade jag dumt, trots att jag redan visste svaret.
— Din vän Nastja.
Jag såg dem.
Hos er hemma.
Jag kände hur världen föll samman under mina fötter.
Nastja — en bekant, inte den närmaste, men ändå en vän som jag litade på.
Jag trodde hon var hederlig, ärlig.
Hon kom ofta hem till oss, hade med sig leksaker till Liza, godsaker, skojade, skrattade, pratade med Sasha… och sen detta.
— Katja, är du säker? — rösten darrade.
— Kanske missförstod du?
— Anja, jag är så ledsen, — svarade hon tyst.
— Jag såg dem kyssas.
Hos er hemma.
Du förstår, det var svårt för mig att säga det.
Men du måste veta sanningen.
Jag tackade Katja, lade på och blev kvar ensam med den hemska vetskapen.
Inombords vändes allt upp och ner.
Jag kände illamående, smärta, förstörelse.
Som om jag inte bara blivit sviken av min man och ”vän”, utan av hela världen.
Utan att tveka ringde jag Sasha.
— Kan du förklara vad som pågår mellan dig och Nastja? — frågade jag direkt, utan omsvep.
Tystnad.
Tjock, tät, som en vägg mellan oss.
— Anja, vad håller du på med igen? — fräste han slutligen.
— Jag är pappa, jag har ingen tid för mig själv.
Jag måste vila.
Det betyder ingenting.
— Betyder ingenting?! — min röst blev ett skrik.
Jag försökte behärska mig, men kunde inte.
— Du ligger med min väninna medan jag är med vår dotter på sjukhuset! Och det ”betyder ingenting”?
— Sluta skrika, — snäste han irriterat.
— Alla lever så.
Män är så.
Och förresten, du får skylla dig själv — alltid med barnet, alltid med barnet… Vi har inte haft något på länge, jag behöver det också!
Jag orkade inte höra hans röst mer.
La på.
Tårarna strömmade, men jag visste: jag får inte bryta ihop.
Bredvid mig sov Liza — liten, bräcklig, ännu omedveten om vad hennes mamma gått igenom.
Hennes liv var viktigare än denna mardröm.
De resterande dagarna på sjukhuset flöt förbi som i bomull.
Liza började återhämta sig, och jag försökte samla mig.
Tankarna snurrade: hur hamnade jag här? Varför tolererade jag Sashas lathet?
Varför var jag tyst när han inte hjälpte, när han inte ville engagera sig i sitt barns liv?
Varför tillät jag svärmor att plantera i mitt huvud att sådant beteende var normalt?
Och framför allt — hur kunde jag inte se att Nastja skulle vara en sådan hycklare?
Den som lekte med min dotter, pussade henne på kinderna, kallade henne ”lilla”, och sedan bara utnyttjade stunden för att vara nära min man.
Jag ringde min mamma.
Hon har alltid varit min stöttepelare, även när vi bråkade eller hade olika åsikter.
Jag berättade allt.
Utan försköningar, utan pauser.
Hon lyssnade tyst länge.
Sen sa hon bestämt:
— Anja, lyssna noga på mig.
Du är ung, vacker, har en frisk, älskad flicka.
Varför vill du ha någon som inte värderar dig? Och den där svärmodern med sitt ”alla lever så”? Du förtjänar respekt, omsorg, kärlek.
Sitt inte still — gå.
Just nu.
— Men hur? — snyftade jag.
— Liza, pengar, lägenhet…
— Jag hjälper dig, — svarade hon bestämt.
— Jag kommer, tar med Liza till mig ett par dagar, och du börjar bygga ditt nya liv.
Ansök om skilsmässa, hitta ett jobb, hyr ett boende.
Du klarar det.
Du är starkare än du tror.
Och för första gången på länge kände jag att jag kunde.
Att där ute, bakom smärtan, finns en väg ut.
Att jag inte är ensam.
Att jag har en mamma, jag har Liza, och ett mål — att börja om på nytt.
Och även om det är läskigt, även om det är osäkert, var den rädslan inte längre tom — den blev en del av något större.
När vi blev utskrivna från sjukhuset bestämde jag mig för att träffa Nastja.
Inte för en skandal, inte för hämnd — bara för att förstå vem hon är för mig nu.
För att höra från henne hur hon kan rättfärdiga sitt svek.
Vi träffades på ett café.
Hon satt spänd, blicken fylld av blandade känslor — skuld, skam, men samtidigt en konstig självsäkerhet.
— Anja, jag är verkligen skyldig, — började hon.
— Det var dumt, oväntat.
Han sa att ni nästan är skilda, att du inte älskar honom, att han är ensam…
— Nastja, — avbröt jag kallt, — jag var på sjukhuset med barnet.
Och du utnyttjade det för att ligga med min man.
Det är inget tillfälligt.
Det är ett val.
Hon sänkte blicken.
Hon hade inget att säga.
— Du kom hem till oss, lekte med Liza, pussade henne, skrattade med oss.
Och sedan detta.
Det hände inte bara av en slump.
Det är din handling.
Och du valde sveket.
Hon var tyst.
Jag reste mig, lade den halvt urdruckna kaffekoppen på bordet och gick.
Den här mötet blev slutpunkten i vår relation.
Efter det förstod jag: jag behöver inga ursäkter.
Inga förklaringar.
Det finns människor man kan lita på.
Och det finns de som lärde mig att aldrig mer vara naiv.
Nu, efter några månader, kan jag säga: den födelsedagen var en vändpunkt i mitt liv.
Jag ansökte om skilsmässa.
Sasha försökte be om förlåtelse, hävdade att det var ett ögonblick av svaghet.
Men jag visste: om en person tar två steg bort från familjen — då har han gått för länge sedan.
Min mamma hjälpte mig med Liza, jag började jobba på distans och sedan fick jag jobb på ett kontor.
Vi hyrde en liten men mysig lägenhet.
Här luktar det barnskratt, hemtrevnad, hopp.
För första gången på länge kände jag frihet — den som jag tidigare inte trodde var möjlig.
Svärmor ringde några gånger och försökte ”försona” oss.
Jag slutade svara.
Nastja skickade meddelanden och bad om förlåtelse.
Jag blockerade henne.
Inte för att jag ville hämnas.
Utan för att jag förstod: människor som inte respekterar dig och ditt barn har ingen rätt att finnas i ditt liv.
Nu ser jag på Liza som redan springer, skrattar och kallar mig ”mamma” — och jag förstår: allt som hände var början på något nytt.
Ja, födelsedagen var den konstigaste, den smärtsammaste.
Men den lärde mig det viktigaste: jag har rätt till lycka.
Och jag förtjänar den — för mig och min dotter.