Jag trodde det var en bugg.
När familjens gruppchatt plötsligt försvann från min mobil en eftermiddag, antog jag att jag råkat stänga av den eller arkiverat den av misstag.
Jag startade om appen.
Jag kollade inställningarna.
Inget.
Borta.
Först skrattade jag.
Jag sms:ade till och med min kusin Alia:
”Hej, är gruppchatten nere för dig också?”
Hon läste meddelandet – men svarade inte.
Det var den första ledtråden.
Den andra kom när jag såg ett foto på min mosters Facebook med texten: ”Familjebrunch #Söndagstradition” – och jag var inte bjuden.
Där var min mamma, min svägerska, tre av mina kusiner och till och med min mormor, alla leende på ett överprisat café i stan.
Jag kände igen platsen.
Vi brukade gå dit tillsammans.
Jag stirrade länge på bilden, som om den kanske skulle blinka till och förändras.
Men jag visste redan vad som hade hänt.
De hade tagit bort mig.
Inte av misstag.
Inte i tysthet.
Utan medvetet.
Det kändes som en örfil.
Låt mig ge dig lite bakgrund.
Jag heter Celina.
Jag är 27.
Jag jobbar heltid på ett litet djurhem och frilansar som skribent vid sidan av.
Jag är inte rik.
Jag har inga designermärken.
De flesta av mina kläder kommer från second hand, realisationer eller ärvda från gamla vänner.
Det är inte för att jag inte bryr mig – tro mig, det gjorde jag förr.
Men när min pappa dog för fyra år sedan och min mamma bröt ihop och jag blev den som tog hand om henne, förändrades mina prioriteringar.
Jag gjorde mig av med klackarna, sminket och de dyra väskorna.
Jag behövde skor jag kunde gå åtta kilometer i.
Kläder som tål katthår.
Tydligen passade det inte familjen.
Det dröjde en vecka innan jag fick veta varför jag blivit utslängd.
Alia skrev till slut:
”Jag borde nog inte säga det här, men din moster sa att du ‘sänker nivån’ på familjen med hur du klär dig.
Hon är trött på att förklara för sina vänner att du inte har något psykiskt problem.
Så de röstade för att ta bort dig från gruppen.
Förlåt.”
Röstade.
De röstade.
Som om jag var ett ruttet äpple som skulle plockas bort ur fruktskålen.
Jag stirrade på meddelandet och kände hur ansiktet hettade.
Inte för att jag skämdes.
Utan för att jag i så många år låtsats passa in.
Gått på tillställningar, lett på bruncher, låtit dem kommentera min ”rufsiga knut-period” eller föreslå att jag ”tittar in på Zara nån gång”.
De frågade aldrig varför jag inte klär upp mig längre.
De frågade aldrig hur jag klarade två jobb och en sörjande mamma.
De gillade bara inte hur jag såg ut.
Så de raderade mig.
Det tog mig två hela dagar att sluta gråta.
Inte för att jag saknade gruppchatten.
Utan för att det bekräftade något jag länge anat:
Jag hörde inte till.
Inte i den där glansiga, tillrättalagda versionen av familjen.
Den där man mäter människovärde i handväskor och läppenna.
Så jag gjorde ett val.
Jag gick igenom varje bild, varje taggad minne, varje brunchinbjudan jag en gång fått – och raderade dem från mina sociala medier.
Sedan gjorde jag ett nytt inlägg.
En bild på mig i mina favorit-overaller, blekta och slitna, hukande bredvid en räddad greyhound som heter Otis.
Mitt hår var flätat.
Mitt ansikte var osminkat.
Och jag log.
”De som betyder något bryr sig inte om hur du ser ut.
De ser hur du älskar, hur du ställer upp, hur du kämpar.
Och om någon inte kan se det – låt dem scrolla vidare.
Jag klär mig inte för någon annan än livet jag bygger.”
Inlägget exploderade.
Folk jag inte pratat med på åratal hörde av sig.
Gamla klasskompisar, kollegor, till och med två avlägsna släktingar som tyst lämnade gruppchatten själva.
En tjej från gymnasiet skrev:
”Du anar inte hur mycket jag behövde läsa det här idag.”
Det blev min vändpunkt.
Jag gick inte tillbaka till gruppchatten.
Jag krävde inte att få bli tillagd igen.
Jag startade en ny.
En mindre.
Bara jag, kusin Alia, mina två bästa vänner från jobbet och en kvinna som heter Naomi, som jag träffade på djurhemmet – hon hade varit hemlös och driver nu en stödgrupp för kvinnor som börjar om.
Vi kallar den ”The Real Ones”.
Vi delar inga brunchbilder.
Vi delar jobbtips.
”Jag mår inte bra i natt”-meddelanden.
Husdjursfoton.
Segrande selfies från speglar i second hand-butiker.
Och varje gång jag tar på mig mina nötta sneakers eller min hoodie med blekfläcken på ärmen, bär jag dem som rustning.
För de som kastade ut mig ur gruppchatten?
De bevisade bara vad jag redan visste:
De stod aldrig riktigt på min sida.
Låt dem dricka sina dyra lattes och viska om utseende.
Jag är här ute och bygger något äkta.
Och jag behöver ingen inbjudan för att vara tillräcklig.