Slavik var på väg hem efter ett tungt arbetspass.
Gatan kokade i solen – hettan var outhärdlig, minst trettio grader.
Det var som om folk hade försvunnit – de gömde sig i hemmen, i gångtunnlar, under de få träden.
Luften dallrade, asfalten brände under fötterna.
Han svängde in på den vanliga stigen förbi den gamla matbutiken, när han plötsligt stannade.
Tvärt.
Inte för att han var trött eller såg någon.
Nej.
Det var som om något grep tag i honom inifrån.
Gråt.
Barnagråt.
Han frös till.
Hjärtat började slå hårt.
Han vände sig om – en parkeringsplats.
Nästan tom.
Och i skuggan, under ett uttorkat träd – en bil.
En dyr utländsk bil.
Fönstren var tonade.
Ljudet kom därifrån.
Han gick långsamt fram.
Varje steg tyngde på bröstet.
Immade rutor.
Och där inne… ja, där var ett barn.
En pojke.
Ett år gammal, högst.
Kinderna var djupröda, ögonen halvt slutna, läpparna spruckna av törst.
Killen ryckte i dörren.
Låst.
Han gick runt – samma sak.
– Någon! HJÄLP! – ropade han.
Ingen kom till undsättning.
Då såg han en sten vid trottoarkanten.
I huvudet dånade det: ”Det är olagligt. Det är ett brott.”
Men blicken föll åter på barnet.
Slavik grep stenen och slog mot rutan.
Brännande hetta strömmade ut.
Han slet upp dörren, lossade bältet.
Lyfte pojken i famnen – han andades knappt.
Och sprang.
Kliniken låg två kvarter bort.
Han kände inte benen, sprang bara.
Dörrarna öppnades med ett pysande ljud.
– HJÄLP! – skrek han.
En sjuksköterska sprang fram.
– Barnet… i bilen… hetta… han… – han kunde knappt få fram orden.
Barnet togs omhand.
De sa att han kom med pojken i sista stund.
Femton minuter senare dök en kvinna upp på avdelningen.
Hon rusade in, såg Slavik – och istället för tacksamhet exploderade hon:
– Har du FÖRSTÖRT min bil?!
Är du galen?!
Jag hade ju SKRIVIT mitt nummer på vindrutan!
Jag gick bara in i butiken en minut!
Slavik svarade inte.
Han stod tyst och tittade på henne, som om han fortfarande inte kunde tro det.
En minut?
I den här hettan?
– Du ska betala för skadorna! Jag ringer polisen! – skrek hon och tog upp telefonen.
När polisen kom hände något mycket oväntat…
Polisen kom snabbt.
En officer – kort, kraftig, med bestämda rörelser.
Han lyssnade på Slavik.
Allt.
Från början till slut.
Och nickade.
Sedan vände han sig långsamt mot kvinnan.
– Ni lämnade ett spädbarn i bilen när det är över trettio grader ute, med fönstren stängda? – frågade han torrt.
– Jag sa ju, bara en minut…
– Ni riskerar att förlora vårdnaden, – avbröt han kallt.
– Samt åtal för att ha utsatt barnets liv för fara.
Kvinnan blev blek.
– Och du, grabben, bra jobbat, du reagerade snabbt, räddade barnets liv – synd bara att hans föräldrar är så otacksamma.
Jag börjar tvivla på att det var en olyckshändelse.
Vi behöver hjältar som dig!
Slavik stod bredvid.
Händerna skakade fortfarande.
Han ville inget – inget straff åt henne, inget beröm åt sig själv.
Han hade bara gjort det som måste göras.
Vad tycker ni – gjorde han rätt?