Andrej mindes den dagen med en ovanlig klarhet, som om den hade hänt bara för några timmar sedan.
Den kalla höstvinden slet genom märg och ben och drev gulnade löv över asfalten, som för att påminna om årets snara slut.
I fickan på hans slitna rock låg den sista bullen — dagens enda mat, köpt för de sista sparpengarna han samlat ihop under en hel vecka.
Han skyndade sig till ett extrajobb, väl medveten om att en försening kunde kosta honom platsen, men plötsligt fastnade hans blick på en liten gestalt vid vägkanten.
Det var en flicka, insvept i en gammal, smutsig sjal som nästan smälte ihop med höstens dimma.
Hon satt direkt på marken, lutad mot väggen, och hennes stora, sorgsna ögon tittade på förbipasserande med ett slags hopplöst hopp.
Det verkade som om hon väntade på hjälp som ingen längre gav.
Andrej kunde inte bara gå förbi.
Hans steg saktade in av sig själv, hjärtat snörptes ihop av smärta, och han satte sig ner bredvid henne, trots inre tvekan.
Ur fickan tog han fram just den bullen och räckte henne.
Flickan ryckte till av förvåning, som om hon var van vid att människor bara gick förbi utan att bry sig.
Men sedan tog hon försiktigt emot gåvan med sina små, kalla fingrar.
Hennes blick mötte hans, och i det korta ögonblicket läste Andrej tacksamhet, förvåning och till och med en barnslig tro på att världen fortfarande kunde vara god.
Han log mot henne, lite generat, och sprang vidare, nu rejält sen till arbetet.
Det mötet försvann snabbt bland andra tankar, bekymmer och problem.
Andrej kunde då aldrig ana att just det tillfället skulle bli ett av de viktigaste i hans liv.
Åren gick, och Andrejs liv började förändras.
Han träffade en underbar kvinna, blev förälskad på riktigt, och de bestämde sig för att dela sina liv med varandra.
De hade gemensamma drömmar: barn, hus, trygghet, värmen av ett familjehem.
De gjorde planer för framtiden, övertygade om att ju snabbare de gick framåt, desto bättre skulle morgondagen bli.
Men ödet ville annorlunda.
En dag krossades deras lycka av en fruktansvärd diagnos — hos hans älskade Maria upptäckte läkarna en extremt sällsynt sjukdom som krävde en komplicerad och dyr behandling utomlands.
För en ung familj som precis hade börjat var det en verklig tragedi.
Andrej arbetade oavbrutet.
Han tog extra jobb, lånade pengar av vänner och släktingar, sålde saker för att samla ihop åtminstone något.
Men summan som krävdes för behandlingen var enorm.
Hoppet minskade för varje dag.
Han kände sig maktlös, som om han drev med strömmen utan livboj.
Och när det verkade som om krafterna var helt slut och ljuset i tunneln höll på att slockna, kom ett brev från en välgörenhetsstiftelse.
Där stod att hans frus behandling var helt betald av en okänd, anonym sponsor.
Andrej blev chockad, han läste brevet flera gånger utan att tro sina ögon.
Å ena sidan kände han en otrolig tacksamhet, å andra sidan plågade honom frågan: Vem var denna person som räddade hans fru?
Han skrev ett svarsbrev där han bad stiftelsen avslöja välgörarens namn.
Men han fick avslag, med motiveringen att sponsorn ville förbli anonym.
Andrej respekterade det beslutet, men inombords fortsatte hans själ att ställa samma fråga: ”Vem?”
Och så, några månader efter att behandlingen påbörjats, när Maria började tillfriskna, ringde telefonen.
Det var stiftelsen.
De berättade att sponsorn hade gått med på ett personligt möte.
Andrej och Maria, fyllda av förväntan, åkte till den angivna adressen.
Hjärtat bultade hårt, som om det anade något viktigt.
När dörren öppnades förlorade Andrej för första gången på många år talförmågan.
Framför honom stod en kvinna vars ansikte verkade bekant.
I hennes ögon kände han plötsligt igen de stora, sorgsna ögonen som en gång hade sett på honom från gatan.
Hon log och sa:
— Hej, Andrej. Kommer du ihåg flickan med bullen?
Tiden stannade.
Andrej kände hur osynliga kugghjul av minnen klickade igång i hans huvud.
Ja, det var hon.
Den där flickan som han en gång hade gett mat och räddat från hunger och förtvivlan.
Men nu stod framför honom en vuxen, självsäker, vacker och framgångsrik kvinna.
”Jag har aldrig glömt den dagen, Andrej”, sa hon tyst och såg honom rakt i ögonen.
— ”Den bullen var den enda maten på flera dagar. Du gav mig hopp, du räddade mig inte bara från hungern utan också från förtvivlan.
Jag växte upp, utbildade mig, hittade min väg. Nu har jag möjlighet att hjälpa andra.
Och när jag fick höra om er olycka kunde jag inte göra något annat. Det var min skyldighet gentemot livet och dig.”
Tårar fyllde Andrejs ögon.
Han kunde inte säga ett ord, han bara kramade kvinnan hårt, kvinnan som hade blivit en verklig ängel för hans familj.
Hans fru Maria grät också, djupt rörd.
I det ögonblicket förstod de att godhet, gjord av ett rent hjärta, förr eller senare återvänder mångdubbelt, ibland först efter decennier.
Det som verkade som en enkel mänsklig gest visade sig vara ett frö som slagit starka rötter i framtiden.
Mötet slutade med varma kramar, tacksamhet och löften om att hålla kontakten.
Andrej och Maria gick hem som andra människor.
De skulle för alltid minnas denna läxa i vänlighet och barmhärtighet, som den lilla flickan med bullen hade gett dem.
De förstod att även de mest blygsamma handlingarna kan förändra en människas öde, och att sann godhet alltid hittar vägen tillbaka.
Efter att kvinnan, som blivit en symbol för rättvisa och tacksamhet, hade gått, satt Andrej länge vid fönstret, försjunken i sina tankar.
Minnena av hans fattiga ungdom, den oändliga kampen för varje brödbit, den ständiga bristen på pengar, dök upp på nytt med skärpa.
I svåra tider hade han ofta frågat sig: Är det värt att dela det sista med en främling?
Nu visste han svaret.
Den lilla goda handlingen hade inte bara räddat ett barns liv utan kom tillbaka som en bumerang när han själv behövde hjälp som mest.
Maria gick fram till sin man och tog honom i handen.
— Du har alltid varit en god människa, Andrej. Du glömde det bara ibland i livets brus.
Det här mötet är ett tecken. Vi måste hjälpa andra, precis som vi själva fick hjälp.
De tog ett viktigt beslut: att starta en liten fond för att hjälpa behövande familjer i deras stad.
Deras egen erfarenhet av hunger, sjukdomar och förtvivlan blev en ledstjärna i deras nya satsning.
De ville att inget barn skulle behöva uppleva det som den lilla flickan en gång hade gjort.
Fonden började arbeta.
Till en början var hjälpen blygsam: mat, kläder, mediciner.
Men med tiden växte fonden.
Andrej och Maria deltog personligen i alla aktiviteter, utdelningar och besök.
De lyssnade på människor, lärde känna deras berättelser, försökte se i var och en inte bara ett nummer i en lista utan en levande människa som behövde stöd.
Andrej brydde sig särskilt mycket om barnen.
I varje barn såg han den där flickan med bullen, och det påminde honom om hur viktig varje handling av godhet, varje uttryck för mänsklighet är.
De lärde sig att inte döma människor efter utseende, ställning eller social status, utan att se i varje människa en gnista som behöver värme och omtanke.
Med tiden blev deras fond känd inte bara i staden utan långt utanför dess gränser.
Folk från hela regionen bad om hjälp, andra, inspirerade av Andrejs och Marias exempel, blev volontärer och anslöt sig till deras team.
Det som började med en liten bulle blev ett verkligt godhetens träd vars grenar sträckte sig över hela samhället.
Andrej och Marias liv fick en ny mening.
De var inte längre rädda för svårigheter, för de visste: det finns godhet i världen som alltid är redo att hjälpa.
Och de skulle för alltid minnas den lilla flickan som lärde dem livets viktigaste läxa: godhet är en investering i framtiden som alltid återvänder mångfaldigt.