Första gången jag märkte att något inte stod rätt till, var det subtilt – ett sent möte här, en plötslig förändring i rutinen där.
Jag försökte slå bort tankarna, övertyga mig själv om att jag bara överanalyserade.
Men veckorna gick, och känslan växte sig bara starkare.
En kväll, efter ännu en ursäkt om övertid på jobbet, bestämde jag mig för att jag inte kunde ignorera det längre.
Jag behövde få veta sanningen.
Så jag följde efter honom.
När Ethan lämnade huset kl. 22:30, gav jag honom några minuters försprång innan jag satte mig i bilen.
Mitt hjärta dunkade när jag körde efter honom genom de tysta gatorna, med strålkastarna nedtonade så mycket det gick.
Jag förväntade mig att han skulle köra till en bar, ett hotell – kanske till och med hem till en annan kvinna.
Men istället såg jag, chockad, hur han svängde in på en välbekant gata.
Min mammas gata.
Jag parkerade några hus bort och stirrade när Ethan gick upp för hennes uppfart och låste upp ytterdörren som om det vore hans eget hem.
Magen knöt sig.
Varför hade han en nyckel? Jag var tvungen att få veta.
Jag smög ur bilen och närmade mig huset, pulsen dånande i öronen.
Lamporna i vardagsrummet var tända, och genom de tunna gardinerna såg jag skuggor röra sig därinne.
Jag gick närmare, andades ytligt, hjärtat bad att allt bara var ett missförstånd.
Men när jag kikade in genom fönstret, krossades min värld.
Ethan stod där, med armarna runt min mamma.
Deras kroppar tätt intill varandra, hans läppar mot hennes hals medan hon lutade huvudet bakåt i njutning.
Ett kvävt ljud for ur min strupe innan jag hann stoppa det.
Båda vände sig mot fönstret, deras ansikten förvandlades från passion till panik på ett ögonblick.
Jag stapplade bakåt, verkligheten slog mot mig som ett slag.
Min egen man.
Min egen mamma.
Tillsammans.
Ytterdörren flög upp, och Ethan kom ut, händerna uppsträckta som om han kunde radera det jag just sett.
“Charlotte, vänta!”
Jag skrattade – ett ihåligt, trasigt ljud.
“Vänta? På vad, Ethan? En förklaring? En ursäkt?” Jag skakade på huvudet.
“Det finns inget du kan säga.”
Min mamma dök upp bakom honom, hennes ansikte uttryckslöst.
“Älskling, låt mig förklara.”
Jag vände mig mot henne, rasande.
“Du får inte kalla mig det! Du är min mamma.
Du har uppfostrat mig.
Hur kunde du göra så här?” Min röst sprack, och jag hatade tårarna som brände i ögonen.
Hon sträckte ut handen, men jag ryggade tillbaka.
“Gör det inte.
Bara… gör det inte.”
Ethan drog fingrarna genom håret, såg desperat ut.
“Det var aldrig meningen att det skulle bli så här.”
Jag fnös.
“Jaså? Hur var det meningen att det skulle bli, Ethan? Skulle du vänta tills jag kom hem och fann er i vår säng?”
Han ryckte till men sa inget.
Jag skakade på huvudet, synen suddig av svek.
“Ni äcklar mig.
Båda två.”
Jag vände mig om och marscherade tillbaka till bilen, ignorerade deras rop.
Så fort jag satt mig, låste jag dörrarna och körde iväg.
Tårarna strömmade nerför mina kinder medan jag höll hårt i ratten, tankarna snurrade med minnen som nu kändes som grymma skämt.
Nätterna då han kom hem och luktade av en parfym som inte var min.
Gångerna då mamma försvarade honom när jag klagade på hans frånvaro.
De där utdragna blickarna mellan dem vid familjemiddagar.
Hur kunde jag inte ha sett det tidigare?
Jag gick inte hem den natten.
Istället checkade jag in på ett litet motell i utkanten av stan, medan mobilen vibrerade oavbrutet av meddelanden från dem båda.
Jag stängde av den – klarade inte av att läsa något de skrev.
Jag behövde utrymme.
Jag behövde klarhet.
När morgonen kom hade jag fattat mitt beslut.
Jag åkte hem, packade en resväska och tog allt jag behövde.
Min vigselring låg på nattduksbordet, glänsande hånfullt i morgonljuset.
Med ett djupt andetag tog jag av den och lade den på Ethans kudde.
Sedan gick jag.
En vecka senare träffade jag en skilsmässoadvokat.
Två veckor senare lade jag mammas nummer på blocklistan.
Vissa svek skär för djupt för att läka.
Och jag vägrar vara deras själviskhets kollaterala offer.
Ethan och min mamma kan få varandra.
Jag är klar.