Idag i snabbköpet blev jag av en slump vittne till en rörande och samtidigt sorglig historia.
Min uppmärksamhet drogs till en äldre kvinna som noggrant studerade prislapparna på de billigaste konservburkarna.
Hennes utseende och beteende fick mig att tänka efter: vid ganska kylig temperatur — bara +2 grader — bar hon gummitofflor, olämpliga både för höst och vinter.
Hon såg ensam och vilse ut, men valde ändå varje burk mycket noggrant, som om hennes liv hängde på det.
Utan att tveka gick jag fram till henne och erbjöd hjälp.
Först hjälpte jag henne bara att förstå prisskillnaderna mellan varorna, sedan började jag gå med henne genom affären och fylla varukorgen med mat.
Jag ville göra hennes dag lite ljusare, även om det vid första anblick kunde verka som en enkel god gärning.
Ju tyngre varukorgen blev, desto oftare upprepade kvinnan: ”Åh, min son, det är inte värt det, de släpper inte igenom mig vid kassan, jag har inga pengar.”
Det tog tid att förklara för henne att jag verkligen skulle betala och att hon kunde ta vad hon ville.
Först då förstod hon att det inte var ett skämt eller ett trick.
För första gången på länge kunde hon tillåta sig att välja det hon länge drömt om.
Och så, med tårar i ögonen, tog hon… smör och ris.
Enkla varor som för oss kan vara vardagliga blev för henne en fest.
Jag frågade vad hon saknade hemma.
Svaret var hemskt: hon saknade allt.
Ingenting fanns kvar.
Ingen mat.
Inte ens bröd.
De sista konserverna tog slut för flera dagar sedan.
När jag lade ner ett par chokladkakor i korgen lyste hennes ögon upp.
Det var samma barnsliga glädje jag sett hos min treåriga lillasyster när hon får något gott.
Det visade sig att mormor älskade choklad väldigt mycket, men inte hade tillåtit sig att köpa någon på fem år.
När vi närmade oss kassan visste hon inte hur hon skulle bete sig: hon vägrade ta varor, bad mig låtsas vara hennes systerson för att butikspersonalen inte skulle säga något, och tackade och korsade sig.
Hennes rädsla för kassan berodde inte på andras blickar, utan på bitter erfarenhet — en gång hade hon faktiskt blivit nekad service för att hon bara köpte två burkar konserver och ett bröd för 180 rubel.
Det visade sig att kvinnan inte hade lämnat sitt hem på en hel månad.
Hon hade levt på det som fanns kvar — konserver som för länge sedan tog slut.
Hon berättade att varje gång hon gick ut, bad hon Gud om åtminstone hundra rubel för att köpa mat.
Ibland hittade hon pengar direkt på vägen, som om Herren hade hört hennes bön.
Och nu — så mycket mat som hon inte sett på flera år.
”Vet du, min son,” sa hon, ”varje gång jag går ut, ber jag Gud att skicka mig åtminstone hundra rubel för att kunna äta.
Ibland hittar jag pengar på vägen, och nu har du köpt mig så mycket.”
De orden berörde mig djupt.
Jag kände mig oerhört obekväm över att en människa som levt ett helt liv skulle behöva tigga.
Jag erbjöd mig att köra henne hem.
På vägen pratade vi om mycket.
Det visade sig att hon bodde i ett välskött hus — ett höghus i tegel vid korsningen mellan Leninsky Prospekt och Udaltsovagatan.
Vid första anblick — ett bekvämt område, ett modernt hus, kanske till och med exklusivt.
Men inuti den lägenheten — en stillsam tragedi.
Mormor förklarade att hon fått lägenheten efter att hennes gamla femvåningshus rivits, där hon hade bott i många år.
Nu bor hon där ensam.
I lägenheten är allt i dåligt skick: kartong på golvet istället för golv, vitvaror är bortslitna i köket.
Allt detta hade hennes släktingar — systern och svärdottern — gjort efter sonens död.
De tog med sig allt de kunde och visade sig aldrig mer.
De väntar på hennes död för att ta över lägenheten.
Hur känns det att vänta på sina egna släktingars död, medan man vet att de väntar på ens egen?
Nu förstod jag varför hennes pension inte räckte till mat.
Räkningarna i ett sådant hus, portvaktstjänster, hissunderhåll — allt kostar dubbelt så mycket som i ett vanligt femvåningshus.
Och hon har ingen annan lägenhet.
Hon är också rädd för att byta bostad — äldre människor blir ofta lurade, bedragare utnyttjar deras förtroende, ibland slutar det till och med i mord.
Det finns inga chanser att byta.
Och även om det fanns, skulle hon inte våga — riskerna är för stora.
Och så, denna enkla matkorg, som kommer att räcka henne i en hel månad, kostade bara 3 000 rubel!
Är det möjligt att i ett så stort affärshus inte en enda person kunde hjälpa henne att inte svälta ihjäl?
Mormor hade jobbat på ett vetenskapligt institut kopplat till rymdprogrammet.
Jag tittade på gamla fotografier — en vacker, klok och begåvad kvinna.
Och nu denna ålderdom…
Hennes syster ringer en gång var sjätte månad för att höra om hon är död än.
Och varje gång, när hon får veta att mormor lever, förbannar hon henne och lägger på.
Hon har ett barnbarn, en svärdotter — alla väntar bara på hennes död.
Men jag gav mig själv ett löfte: ni ska inte få som ni vill!
Mormor ska få allt: mat, kläder, medicin, kanske till och med en plats på sanatorium.
Hon ska överleva dem alla — jag ska göra allt jag kan.
När vi tog farväl sa hon så många varma ord till mig att jag blev generad.
Jag ville gråta, tacka henne, be om ursäkt för hela denna värld som lämnat henne ensam.
Jag sa att jag skulle komma tillbaka.
När jag kom hem öppnade jag Telegram och såg hos en vän en beskrivning av en liknande händelse i en butik.
En annan person hade mött samma smärta.
Och det här är inte ett enskilt fall — det är en sjukdom i vårt samhälle.
En ensam gammal människa kan dö av hunger i ett hus där alla grannar vet att hen svälter, och var och en har möjlighet att utan stor ansträngning förlänga hens liv.
Men ingen bryr sig.
Ingen alls.
Läkarna kommer, fyller i pappren på något sätt, och så är personen borta.
Och ändå bryr sig ingen.
Dör av hunger, och det är ingen som bryr sig.
2000-talet, Moskva, herregud.
På natten kunde jag inte sova.
I huvudet snurrade fragment av fraser, bilder från mormors förflutna — en ung, vacker, framgångsrik kvinna, och bilden av hennes nuvarande existens — kall, ensam, hungrig.
Varför är världen så orättvis?
Varför måste människor som gett sitt liv åt vetenskapen, åt landet, avsluta sina dagar i fattigdom och ensamhet, omgivna av giriga släktingar som bara drömmer om deras död?
Beslutet kom av sig självt.
Jag kunde inte bara lämna situationen.
Jag ringde en vän med ett litet företag som jobbade med mat.
Berättade hela historien, och han gick genast med på att varje månad ge mormor en matkorg.
Jag kopplade in några fler bekanta som kunde hjälpa till med mediciner och hushållsbehov.
En vecka senare åkte jag tillbaka till mormor.
Hon var lycklig över att se mig, som en riktig sonson.
Jag hade med mig mat, medicin och nya varma skor.
Organiserade en liten städning i lägenheten och hittade en hantverkare som lagade spisen.
Mormor strålade av lycka, hennes ögon fylldes åter med liv.
Jag förstod att detta bara var början.
Vi behövde lösa frågan med släktingarna och skydda henne från deras försök att ta över lägenheten.
Jag hittade en bra jurist som tog sig an ärendet.
Sakta men säkert började mormors liv ordna sig.
Och varje gång jag såg hennes leende förstod jag att jag hade gjort rätt val.
Att även i denna likgiltiga värld finns det plats för medkänsla och barmhärtighet.
Att en liten hjälpinsats kan förändra en människas liv till det bättre.